jenniesbloggeller

Helg:
God råd haglar.
Varma rekommedationer kommer från nära och kära.
Kärlek erfaras. Minnen föds.

Tisdagar:
Tittar närmare på marken och ser sin spegelbild i vattenpölen.
Går till jobbet med ett påklistrat leende. Äter lunch. Glöm inte grönsakerna.
Bryr mig om fattiga barn i Afrika när jag ser en sparbössa på ICA.
Tycker det är hemskt.
Går vidare köper en istället en Majblomma och choklad
till mig själv för att jag förtjänar det.
Kommer hem sätter på TVn ser på nyheter och tycker att nu vet jag allt som
händer i världen så jag behöver inte lägga märke till mitt eget rum behöver städas.
Detta är en dag i vecka utan mening. För långt från och till helgen.
Jag ser inte ljuset i tunneln.

Jag hatar Tisdagar.

Istället för att som vanligt ägna mig åt att ”ordbajsa” så tänkte jag vara lite frän och prata om just BAJS.

Tycker det är intressant att vissa ser sig själva som mer värda en andra.
Hur kan det komma sig?
Vi har ju alla samma skyldig- och rättigheter (även om detta dessvärre ej följs i verkliga livet).
Vi ser olika ut. Trots detta är vi alla Homo sapiens.
Detta innebär att vi alla har behov av mat, kärlek och husrum.

ALLA har även behov av att gå på toaletten....... Oh du kära översittare, var vänlig och ställ dig själv frågan: Är jag finare i kanten än andra när jag sitter på toaletten och trycker efter att ha ätit ”välförtjänt” i en vecka på min semester i Thailand?

Var vänlig skicka svaret på min fråga (jag sitter som på nålar av nyfikenhet) till emailadressen:
jagfö[email protected]

Vi har en tradition. Jag och min syster.
En tradition som innebär timmar av väntan.
Det är under väntan vi umgås.
Dock har det sina nackdelar. Detta måste tyvärr erkännas.
Såsom träsmak i bakdelen efter timmar av sittande på obekväma platsstolar.
Lukter som är svåra att njuta av. De som bara går att definera med ordet ”odörer”.

MEN. Livet är för kort för att inte ta vara på varje minut.
Det finns mycket som kan göras under denna långsamma och träliga tid:
Dricka kaffe. Titta på gårdagens eftermiddagssåpor som går i repris. Äta chips.
Prata med varandra om vad som skall göras när man blir frisk.
Leka ”luften är fri” tills den andre vill slå en så hårt att vistelsen på akuten blev längre än beräknat.  

Vi kallar det kvalitetstid.
Andra kallar det ”sitta och vänta på akuten i evigheter utan reslutat”.
Men vi. Vi kallar det kvallitetstid.

Jan Stenmark när han "sätter pricken över i:et":