jenniesbloggeller

Det är en vanlig eftermiddag man kommer hem från jobbet.
Är lite småsugen på eftermiddagen så jag tar mig ett sosse mellanmål (en banan).
Fixar med tvätt och donar.
Middagen kommer fram.
En förortsstek med utspädd brunsås. En dillkvist på toppen (enligt tallriksmodellen).
Till detta har vi självklart systemets billigaste tetra pack. Som enligt nyhetsmorgon fick 7 solar av 3 möjliga och har nummer 4497 på systemet. Kommer man inte ihåg nummret så står de annars närmast utgången för att förkorta desperata hemmafruars vistelse.

Då slår den tanken mig som legat och pyrt hela dagen.

Vad hände med Aqua????

Det undrar jag ibland. Kommer ni ihåg detta fantasiska band från danskeland som sjöng om barbiegirl, candyman, cartonheroes, rosor  som var röda och annat påtänt påhitt.
Vilken trist vardag som helst kan ju lättas upp av sådann musik som man bara kan tralla med och inte behöver visa något som helst tecken på intelligens.

Bara tanken på deras underbara musik får mig att mysrysa över hela ryggraden.
TROTS att det känns lite smutsigt.
Ah, denna lycka.

Imorse tänkte jag att en liten trudilutt skulle lätta upp en mulen onsdagsmorgon.
Så jag ställer mig utanför min rumskompis dörr och sjunger: ”These crutches are made for walking thats just what they´ll do. One of these days, these crutches are gonna jump all over you” (jag går ju fortfarande på kryckor så jag skojjade till texten lite).

Tänkte att hon blir glad när det vankas morgontrudilutt.
Men döm om min förvåning när hon INTE uppskattade detta!
Här ställer man sig och anstränger sig kl 6.00 på morgonen och så får man skäll!
Dock vet jag inte om det var min ”oslipade diamant” till sångröst eller brist på talang som var problemet.
Det känns som en gåta utan svar.

Kanske var publiken problemet? NEJ, så ska man ALDRIG säga! En sann aktris kan underhålla alla människor.
Så nu är frågan: hur ska jag förbättra mig?
Tror tyvärr inte att det finns mycket hopp för en sångmässigt talanglös själ som jag.
Får köpa en stereo istället.
Jag har jag förstått på äldre och visare dagar att en trudilutt med Iron Maiden är uppskattat vilken tidig vardagsmorgon som helst. Ska sätta denna plan i verket för att sprida glädje bland mina kära rumskamrater.
I eftermiddag så styr jag mina hafsiga kryckhopp åt teknikaffärens riktning.

De ska minsann inte få ångra att de lät lilla mig flytta in!

Ni vet när det blir en "såndär kväll" Man sitter med en riktigt god vän och löser alla världens problem.

Brainstormar fram ett botemedel mot cancer och har djupare och mer utförliga tankar om drömmar än Sigmund Freud själv.

Det är en sådan afton vi i vänskapens namn förtär både alkohol och guds ord (svär).

Ur högtalarna spelas det bakgrundsmusik med allt från Ulf Lundell till radions tillfälliga plågor (hits).

Helt underbart.

När vi är klara med världsproblemen kommer vi till det relevanta.

Våra tankar och åsikter om tidigare och eventuellt nuvarande relationer.

Varje detalj är noga analyserad. Hur man själv kände. Sedan kommer den min väns syn på det hela.

En analys som skulle få Dr Phil att baxna av avundsjuka.

(har tänkt så många gånger att: "Nästa gång ska jag SKRIVA NER vad vi kommer fram till." Men det blir aldrig av.)

Det börjar bli sent. Konversationen är fortfarande levande. Fast tröttheten börjar komma som en smygande varg i fåraskinn.

Det slutar med att man somnar på soffan.

Äter frukost ihop.

Har glömt alla banbrytande lösningar på världens orättvisor och problem.

Men det gör inget.

För vi hade en "såndär kväll" när vänskapsbanden blivit ännu starkare.